En varm höstdag stod jag med ansiktet vänt upp mot solen. Höstlöven singlade ner bredvid mig och en doft av regn låg i luften. Jag kände tydligt hur regndropparna bara väntade på att få släppa taget om molnen som snart skulle skymma solen. Varför vänta frågade jag mig? Kan ni inte passa på att släppa taget när ni inte är över mig. Låt det regna runt om mig och låt solen fortsätta lysa på mig. En mild höstsol som varken är för varm eller för intensiv kan vara en ynnest bland alla regntunga dagar. Men kanske uppskattar vi den så mycket för att den just är så sällsynt som den är. En ständigt närvarande höstsol kanske inte alls skulle ha samma charm som den som tittar fram då och då och påminner oss om vad vi saknar under årets mörkare månader. När regnet väl började droppa i mitt uppvända ansikte drog jag upp huvan på regnjackan och snabbade på mina steg in i den torra värmen.
Efter en månad av regn hade jag helt glömt bort den där ljuva höstsolen och var beredd att göra vad som helst för att få en glimt av solen igen. Jag bestämde mig för att låna pengar med låg ränta och köpa en resa till ett land där solen alltid skiner. Redan på flyget kände jag att den pirrande känslan kom krypande. En veckas sol utan att behöva oroa sig för regn, det kändes nästan för bra för att vara sant. Hjulen tog mark och jag tittade spänt ut genom fönstret. Men inte var det solens värmande strålar som nådde mig utan ett smattrande utan dess like. Ett regn jag aldrig varit med om omslöt flygplatsen och vart jag än såg var det mörka moln på himlen. Fem dagars regn senare var jag nära tårar och när solen väl tittade fram den sista dagen var jag så besviken att jag i ren protest stannade inne på hotellrummet och läste även denna dag. Bara för att solen behagade titta fram min sista dag betyder inte det att jag kommer att släppa allt och lägga mig på en av solstolarna.